För många år sedan, under min långa tid i Västafrika, umgicks jag ofta med en otroligt intressant amerikan. Han var lite av en upptäcktsresande som hade bott i många av Afrikas länder och kulturer. Jag älskade att lyssna på hans spännande berättelser om alla äventyr han varit med om.
En kväll satt vi på min veranda och pratade livet. Vi samtalade om våra inre resor och om hur vi utvecklats de senaste åren. Det var intressant att se hur våra erfarenheter gjort det lättare för oss att navigera i Livets labyrinter och mysterier. Helt plötsligt tystnade han, harklade sig och började läsa en dikt för mig. En dikt jag aldrig tidigare hade hört. Med mjuk varm stämma reciterade han “There’s A Hole In My Sidewalk”, som översatt till svenska lyder så här:
I
Jag går gatan fram.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag trillar ner i det.
Jag är vilse… Jag är hjälplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet innan jag hittar ut.
II
Jag går längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag trillar ner i det igen.
Jag kan inte tro att jag har kommit till
samma ställe, men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid för mig att hitta ut.
III
Jag går längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag trillar ändå i… det är en vana
men, mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag tar mig ut meddetsamma.
IV
Jag går längs samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt det.
V
Jag går en annan väg.
När min käre amerikanske vän kommit till slutet av dikten, kände jag hur mina ögon var alldeles tårfyllda. Vi satt under den bara natthimlen med miljarder gnistrande stjärnor, och det enda som hördes i ekot av dikten var cikadornas kärlekssång. Jag minns känslan, som om det vore igår. Vilken oförglömlig skatt att få, ett minne som följt med mig resten av mitt liv.
Dikten innehåller så mycket visdom. Den lär inte bara ut hur man går runt hålet, utan också vikten av att faktiskt välja en annan trottoar. Något som inte alltid är så lätt. Ibland är det skrämmande nära att man faller ner i det där hålet igen. Eller i något annat hål. Men om man bara tar sig tid att stanna upp, där man står på den nya trottoaren, så kan man titta på den gamla trottoaren med det välbekanta hålet, och göra ett annat medvetet val.
Alltid kärlek,
Clair