För många år sedan talade jag om för mig själv att jag inte skulle vara rädd för ondska eller djävulen, eftersom allt sådant bara existerar som fantasier i mitt huvud. Men jag lugnades inte av den tanken eftersom jag kände att mina egna tankar inte alltid var kärleksfulla. Om Gud är kärlek och enbart kärlek, och Gud är allsmäktig, hur uppstod det ens någon motkraft?
Det metafysiska svaret är att det inte gjorde det. Ingenting existerar utom Guds kärlek och, som det står i Mirakelkursen – En kurs i mirakler, “det som omfattar allt kan inte ha någon motsats”. Den avgörande orsaken till att en illusorisk värld som faktiskt inte existerar så tydligt verkar existera, är den fria viljans princip.
Vi kan tänka allt vi vill tänka, men vad vi än tänker så har tankarna kraft, för vår kreativitet kommer från Gud. Lagen om orsak och verkan garanterar att vi upplever resultatet av det vi väljer att tänka. När vi tänker med kärlek skapar vi tillsammans med Gud och därför alstrar vi mer kärlek. När vi tänker utan kärlek producerar vi rädsla. Det betyder att vi har ett kluvet sinne. En del av oss lever i ljuset, för evigt förenad med Guds kärlek. En del av oss – den del som oftast är inställd på den dödliga världen – lever i mörker. Det är skuggjaget.
I En kurs i mirakler sägs det att vi inte är perfekta för annars skulle vi inte ha fötts – men att det är vårt uppdrag att bli perfekta. Det är vårt uppdrag att höja oss över skuggan och bli vårt sanna jag. Vi föds inte med skuggan, utan vi föds i fulländad kärlek, men vem vi än är och vad vi än gått igenom kastar något eller någon in oss i skuggans värld – ofta med de bästa avsikter – och vår uppgift under resten av livet blir att lämna mörkret för att återvända till ljuset.
Vi är alla snabba att ibland döma andra människor utan att egentligen veta någonting om deras livshistoria. Varifrån har vi, i den här livstiden, fått dessa tendenser till att separera oss själva från den inre kärleken? Varje tanke som inte är fylld med kärlek är en inbjudan till skuggan. Vi lockas att tro på myten om neutralitet: att vi egentligen inte behöver älska så länge vi inte aktivt gör någon skada. Men varje tanke helar eller skadar. Tankens oändliga kraft garanterar att det vi väljer att tänka, vad det än är, får effekt. I samma ögonblick som jag väljer att inte älska – att hålla inne min kärlek till alla – skapas ett själsligt tomrum. Och rädsla strömmar till för att fylla tomrummet. Det här gäller både tankar om mig själv och om andra. Efter att ha fokuserat på sidor av någon annans skugga, kan jag inte annat än att gå in i min egen: antingen den arga eller den kontrollerande, den klängiga, den oärliga, den manipulativa, och så vidare. När jag väl gått in i mörkret av beskyllningar och kritik, blir jag blind för mitt eget ljus och kan inte hitta mitt bättre jag.
Om jag inte uppskattar mig själv genom att uppskatta mitt inre ljus – går jag lätt i fällan att bli självdestruktiv. Jag ägnar mig åt varje form av självsabotage som kan få andra att glömma vem jag egentligen är, precis som jag själv har gjort. Vare sig vi angriper andra eller oss själva, så lockar skuggan oss till destruktiva tankar.
I sitt naturliga tillstånd står sinnet i ständig förbindelse med kärleken. Men både kärleken och skuggan har sina ambassadörer – tankar som konstant lockar vårt ego. “Han sa att han skulle ringa mig, men det gjorde han inte; han är en riktig skitstövel.” “Hennes leende äcklar mig; jag tål henne inte.” “Ät hela chipspåsen; det spelar ingen vad doktorn har sagt.” “Det gör inget att jag behåller de där pengarna; ingen kommer ändå få veta något.” Världen domineras av skrämda tankar och vi stärks hela tiden i våra skuggföreställningar.
Men är det här så konstigt? De flesta av oss vaknar på morgonen och låter, i praktiken, sinnet kapitulera för mörkret. Det första vi gör är att slå på datorn, läsa tidningen eller se på TV-nyheterna. Vi laddar ner rädsla från bokstavligt hela världen, och låter sinnet påverkas av alla skrämda tankar som dominerar vår kultur. Naturligtvis reagerar vi med vårt skuggjag, för allt vi sett och hört är skugga! Naturligtvis blir vi deprimerade, olyckliga och cyniska. Världen domineras av tänkesätt som bygger på rädsla, och det är rädslan som hörs först och som hörs mest. Det är inte så att vi behöver analysera mörkret – vi måste istället tända ljuset!
Kärlekens röst kallas inom både judendom och kristendom för Guds “stilla, låga röst”. Så lite som fem minuters djup meditation på morgonen kan göra så att ljuset styr vårt tänkande under dagen. När man mediterar i kärlek blir det naturligt att lyssna till sitt hjärta, och skuggjaget känns inte så närvarande. Men skuggan kommer alltid att ligga på lur och därför är det en stor hjälp att umgås med positiva människor som vill lyssna på sina hjärtan och som söker efter ljuset. En bra och effektiv teknik för att övervinna sin skugga är att räkna upp allt du har att vara tacksam för, så snart en negativ tanke dyker upp i huvudet. Skuggan är inte verklig. Det bara verkar så. Så snart den utsätts för ljus försvinner mörkret. I närvaro av kärlek är rädslan frånvarande.
För skuggan är ljuset en fiende. Men för ljuset är skuggan ingenting. Den existerar helt enkelt inte.
Alltid kärlek,
Clair