I det forntida Egypten betraktades solguden Ra som den yttersta källan till allt liv. Varje dag färdades han över himlavalvet i sin heliga solbåt, men när skymningen föll sjönk han ned i underjorden, Duat. Där utkämpade han en skoningsfri nattlig kamp mot den kaotiska jätteormen Apep varje enskild natt. Ras seger varje morgon var en absolut förutsättning för att gryningen skulle bryta fram, livskraften förnyas och ljuset återvända till jorden. Hade han förlorat kampen, skulle kosmos ha störtats tillbaka ner i det ursprungliga, kvävande intet.
När solen hade slocknat tog månresenären Khonsu över natthimlen. Hans namn betyder just “den resande”, och han vördades som en mäktig beskyddare av dem som färdades i mörkret samt som en vis tidens gud som följde månadernas växlingar genom månens faser. Khonsu tillskrevs även förmågan att främja fruktsamhet hos både djur och människor och skydda mot nattens onda andar. Genom hans svala sken fick jorden vila och läkas efter solens brännande hetta.
Egyptisk mytologi såg därmed kosmos som en evig och nödvändig cykel av liv, död och återfödelse. I detta samspel mellan solens dramatiska strider och månens stadiga vaktande upprätthölls den heliga ordningen, Ma’at. Människorna vid Nilen kunde se upp mot himlavalvet med förtröstan om att mörkret alltid bär på ett gryende ljus och att universums balans troget bevaras genom gudarnas oupphörliga vaksamhet natt efter natt.
Allt Gott!