Bland Filippinernas mest tragiska och omtalade hemsökta platser intar Manila Film Center en mörk särställning. Byggnaden uppfördes i rasande takt under slutet av 1981 på order av dåvarande första damen Imelda Marcos, driven av ambitionen att skapa en storslagen scen för landets första internationella filmfestival. För att hinna färdigställa det monumentala komplexet tvingades tusentals arbetare att slita dygnet runt under bristfälliga säkerhetsförhållanden, vilket bäddade för en oundviklig katastrof.
Tidigt på morgonen den sjuttonde november 1981 kollapsade en bärande byggnadsställning på fjärde våningen. Dussintals arbetare störtade handlöst ner i den snabbtorkande våta cementen nedanför och blev levande begravda. Under extrem politisk press att inte försena invigningen ska ansvariga makthavare ha beordrat att räddningsarbetet avbröts i förtid och att bygget fortsatte rakt över de förolyckade. Kroppar göts in i grunden, och enligt ryktena kapades utstickande lemmar för att cementen snabbt skulle kunna jämnas till och döljas.
Ända sedan den ödesdigra dagen vilar en tung och spöklik atmosfär över byggnaden. Besökare, vakter och teatertrupper har genom åren vittnat om iskall kyla, doften av förmultning och plågsamma jämmerrop som stiger ur betongväggarna i nattens tystnad. Vissa har sett skepnader av byggarbetare vandra genom de mörka korridorerna, sökande efter frid och upprättelse. Manila Film Center står kvar som ett dystert minnesmärke över ett monumentalt mänskligt pris, där cementens kalla grav förvandlades till en evig viloplats för stadens mest plågade själar.
Allt Gott!