Under medeltiden och framåt var de engelska sockenkyrkorna sällan utrustade med vare sig stengolv eller uppvärmning, utan församlingarna fick hålla till godo med stampade jordgolv som under vintern blev iskalla och råa. Ur denna bistra praktiska nödvändighet föddes sedvänjan rush-bearing, en urgammal sommartradition där byborna gemensamt samlade in färsk säv och vass för att isolera och värma kyrkorummet inför de kyligare månaderna som väntade.
Sedvänjan inföll oftast kring kyrkans skyddshelgondag under sensommaren, då våtmarkernas strån stod som frodigast. Skörden förvandlades snabbt till en av årets mest färgstarka och livliga högtider. Hundratals bybor drog ut till mossar och sjökanter för att skära ner säven, vilken sedan staplades i pyramidformade lass på smyckade hästkärror. Vagnarna dekorerades med blommor, färgstarka band, silverskedar och tennkrus som lånats från byns gårdar för att glänsa i sommarsolen. Till tonerna av fioler, flöjter och rytmisk morrisdans rullade paraden sedan fram genom byn mot kyrkporten.
Väl framme bars säven in i helgedomen för att ersätta föregående års smutsiga och tilltrampade golvbeläggning. Ofta blandades gröna strån med doftande örter som renfana, lavendel och kamomill för att sprida en frisk doft i det instängda rummet och hålla ohyra borta. När stengolven slutligen blev standard under artonhundratalet förlorade seden sin praktiska funktion, men festligheterna levde kvar i många landsbygdsområden som en symbol för gemenskap, tacksamhet över sommarens rikedom och socknens samlade omsorg om sitt gemensamma andliga hem.
Allt Gott!