Jag skriver ofta om “skuggjaget” här på min blogg, just för att den oftast har en tuff och svår inverkan på våra liv.
Skuggan kan missförstås och framställas som “vår inre skurk”, medan den egentligen är vårt sårade jag som gör oss ofullkomliga och mänskliga.
Många människor inom andlighetens område försöker ta sig förbi det egna “skuggarbetet” genom att alltid agera optimistiskt och positivt. De ser ofta på sig själva som “lite bättre” och “mer utvecklade” än andra, och pratar alltid “kärlek och ljus”.
Det finns ingen som helst utveckling i det beteendet, men det är definitivt en del av skuggjagets “försvarssystem” – som alltid vill ha kontroll, men aldrig någonsin bli avslöjat.
Våra skuggjag är oerhört starka eftersom de, från sin mörka plats djupt inom oss, kan köra sin föreställning i tystnad. De drar i sina trådar genom vårt undermedvetna och vi följer lydigt med som marionettdockor.
Om skuggan blottas och blir påkommen kan den förlora sin makt över oss. Detta är något den inte kan riskera eftersom den, i sanningens namn, försöker hålla oss i säkerhet. Ja, just det – hålla oss i säkerhet.
Skuggans enda syfte är att skydda oss från det som skadade eller traumatiserade oss som barn. Det är därför jag anser att skuggan inte är av ondo.
Även om skuggan med lätthet programmeras i oss, är den inte så lätt att avprogrammera. Men det betyder ju inte att det är omöjligt, absolut inte. Det krävs “bara” att man inte ger upp, jobbar hårt med sig själv och är extremt sann.
Att våga se och acceptera sina skuggor när de blottar sig, är en nödvändighet för att komma vidare. Och man kan nog nästan säga att det är en livslång process eftersom vi med varje lager hittar ett annat, och sedan ett annat lager igen. Det är som att skala lök – det svider, gör ont och tårarna rinner. Men det är en fantastisk läkningsprocess för med varje lager tar du tillbaka mer och mer av din kraft och den sanna, härliga människa som är du.