Föreställ dig att du går i snabb takt eller kanske till och med springer. Varje steg du tar är kraftfullt och övertygande. Lägg sedan märke till hur en vän, i flygande fart, svischar förbi dig som om det vore ett maratonlopp.
Om du fungerar som jag kanske du tänker “Hallå där, vänta! Varför kan inte jag springa lika fort?” Jag är definitivt inge maratonlöpare men jag har upplevt den tillplattade känslan, eller rent av “käftsmockan” av att inte vara lika snabb och duktig i min personliga och andliga utveckling. Och jag tvivlar starkt på att jag är ensam om den känslan.
Många av oss ser livet som en tävling. Vi måste nå toppen av lycka, harmoni och välmående snabbare än alla andra. Vi måste bli bättre så att vi kan bli älskade och omtyckta samt få “ordning” på våra liv. Det är nästan som om vi värderar oss själva utifrån hur snabbt vi kan nå våra mål.
Om du stannar upp en sekund och tar dig tid att känna efter… Personlig och/eller andlig utveckling är inte en kapplöpning. Du går i din egen perfekta takt… och det är det enda som är viktigt. Om du försöker hålla jämna steg med andra, fokuserar du bara på att leva deras liv istället för ditt eget. -Varför skulle du någonsin vilja göra det? Ditt liv är fyllt med intressanta händelser som ger dig mängder med erfarenheter. Det spelar ingen roll om de är tråkiga, sorgliga eller tunga. Det är Livet och erfarenheterna som utvecklar dig. Ditt liv är något som bara du har, så slarva inte bort det genom att försöka springa någon annans lopp.
Vi människor kommer alltid ha delar i våra liv som behöver helas och arbetas på, men glöm aldrig bort de delar du faktiskt satt ihop för just det arbetet har varit viktigt för din utveckling.
Alltid kärlek,
Clair